|
VinNytts
förslag på vinresa till Japan på egen hand
VinNytt
tog flyget till Tokyo för att besöka Tokyo och det japanska vindistriktet
Katsunuma som ligger ca 10 mil sydväst om Tokyo i närheten av berget Fuji.
Vi anlände till Narita Airport klockan 9 på morgonen efter en lång flygresa
från Köpenhamn. I ankomsthallen är det enkelt att hitta till disken för
Airport Limousine-bussarna som tar 3000 yen (ca 200 kronor) för att köra dig
till ditt hotell alternativt till den stora Tokyo Station inne i Tokyo där
man kan byta till andra bussar, tåg eller tunnelbana. Man kan också ta tåget
från flygplatsen in till Tokyo. Det går betydligt snabbare i rusningstid.
Vi
bodde först på
Tokyo
Prince Hotel som ligger alldeles intill
Tokyo Tower,
Tokyos eget Eiffeltorn, där man kan beskåda Tokyo från 250 meters höjd. Väl
däruppe konstaterar man att Tokyo är stort - staden aldrig tar slut. Det är
hus i alla riktningar ända bort till horisonten. Har man tur så kan man en
riktigt klar dag se den snötäckta toppen på vulkanen Fuji. Från hotellet tar
det ungefär 5 minuter att promenera till nöjesdistriket i Roppongi och man
behöver inte känna sig det minsta rädd även om man är ute sent om natten i
Tokyos nattliv. I Roppongi finns allt från nattklubbar, karaokebarer till
fina restauranger och vinbutiker.
Vi
provade ett antal japanska matställen. Förutom öl och saké så blev vi flera
gånger bjudna på Kome Sho-Chu, Mugi Sho-Chu och IMO Sho-Chu. Kome Sho-Chu är
ett barly-vin som passar utmärkt till sushi. Mugi Sho-Chu är ett risvin som
också passar bra till sushi. IMO Sho-Chu är ett sötpotatisvin som vi aldrig
riktigt förstod vad man äter till.
Efter alla bra japanska matställen så hittade vi en mycket bra italiensk
restaurang, Antonio’s, som startade 1944. Där drack vi ett fantastiskt gott
Amarone-vin Duca Bortini di Montebello som restaurang Antonio’s
privatimporterade från Italien. Restaurangen har varit i familjens ägo sedan
starten och verksamheten sköts idag av grundarens sonson som studerat i San
Francisco och därför pratar bra engelska.
Historien om Antonio’s går tillbaka till 1943 och andra världskriget då
Antonio Cancemi, toppstudent vid kulinariska institutet i Rom, som
Commander-in-Chief Grand Chef för den italienska flottan kom till Japan för
första gången. Vid samma tidpunkt gav Italien upp och drog sig ur andra
världskriget. Antonio blev då utsedd till USA generalen Douglas MacArthurs
personlige kock under dennes rundresa i Japan i samband med krigsslutet.
Antonio fattade tycke för Japan och japanerna och beslöt sig för att stanna
i landet. 1957 flyttade han sitt huvudkontor till Roppongi i Tokyo och det
markerade starten för dagens Antonio & Co. I en tid när italiensk mat i
Japan bestod av makaroner och ost blev Antonio’s dagsfärska ravioli och
ugnsbakade pizzor ett kulturellt fenomen. Idag hittar man Antonio’s på mer
än 40 ställen och då ingår restauranger, delikatessbutiker, kaféer och
dessutom en stor import av italienska produkter.
Vi
åker vidare söderut i Tokyo och tar inpå Radisson
Miyako Hotel Tokyo.
Här åt vi den fantastiska Kobebiffen, det möraste och mest välsmakande kött
vi har ätit. Vi får även hjälp med vägbeskrivningar till både Tokyos stora fiskmarknad och
till en sumobrottarklubb. Fiskmarknaden började vid sextiden på morgonen och det
ösregnade ute så vi tog en taxi från hotellet. Av hotellet hade vi fått
adresserna både på engelska och på japanska. Taxichaufförerna pratar inte
engelska så en beskrivning på japanska är nödvändig. Väl inne i taxin så
slår chauffören på sin GPS som sedan beskriver färden till fiskmarknaden.
Den dagliga auktionen var i full gång när vi anlände och vi har aldrig sett
så många olika fiskar och andra fascinerande djur från havet på en gång. Man
förstår att det äts mycket sushi i det här landet.
Efter en timmes hektisk fiskhandel åker vi vidare till en sumobrottarklubb,
Hakkaku Beya, där några av de största män vi har sett tränar sumobrottning
under ett tre timmars intensivt pass mellan 07-10 på förmiddagen. Ungefär 20
män i olika ålder och storlekar tränar olika grepp och kastar varandra
enligt ett som det verkar intränat schema. Några tränar lårmusklerna genom
att under ca 20 minuter gå fram och tillbaka sittande på huk. Vi som trodde
att sumobrottare var feta män som knuffade på varandra i en liten ring under
30 sekunder – det är ju det man ser på tv. Även den fetaste mannen som
säkert vägde över 200 kg körde hårt under 3 timmar och var vig och gjorde
strechingövningar som vi aldrig skulle klara av. Tyvärr kom vi aldrig på
någon riktig sumomatch då sumosäsongen inte hade börjat i Tokyo ännu.
Vi
provade även ett traditionellt
Ryokan där ägaren pratar engelska
och det kan verkligen
rekommenderas.
Nu
var det dags att ta sig ut till vindistriktet från Tokyo – en riktig
prövning då i stort sett inga japaner talar engelska. Vi tog i alla fall
hjälp av nedritade japanska tecken med namnen på de stationer där vi skulle
byta tåg och gav oss iväg. Först åker man från Tokyo Station med JR Chuo
Line Kaisoku i 14 minuter till Shinjuku Station. Där byter man till JR
Express Super Azusa som man åker med i 58 minuter till Otsuki Station.
Ytterligare ett byte till JR Chuo Honsen som man åker med i 23 minuter. Då
kommer man fram till Katsunuma Budo Kyo Sta. Därifrån är det 15 minuters
promenad till det enda hotellet.
Vi
hade bestämt oss för att bo på
Budo-no-Oka. Hotellet
ligger mycket vackert med utsikt över vindalen och visade sig vara ett
fantastiskt ställe där ingen pratade engelska och alla menyer var på
japanska. Som tur var fanns det bilder på maten. Man hade en fantastisk
vinkällare med de bästa europeiska vinerna, men även många lokala viner.
Vi
besökte några av de större vinhusen, men det finns även många lokala mindre
vinodlare i denna vindal. Flera av de större vinhusen som
Suntory,
Chateau Mercian har utländska ägare inblandade och man har vunnit en del
priser för sina viner.
För att slippa Tokyos morgonrusning avslutar vi vår resa med att bo ute vid
flygplatsen på
Radisson
Hotel Narita Airport.
Japansk vinhistoria
Enligt legenden
så började man odla druvor i distriktet Yamanshi som ligger ca 100 km
sydväst om Tokyo. Idag är det den främsta vin- och druvproducerande
regionen. Det faller mycket regn här, dock inte i sådana mängder som på
andra ställen i Japan, därför växer ris inte så bra just här. Troligen var
det därför som människorna här började dricka vin framställt på druvor
istället för risvinet ”Sake” som annars är en mer populär dryck i Japan.
1875
etablerades den första kommersiella vingården i Katsunuma, Yamanashi. Idag
är denna vingård en del av Mercian Winery som är den näst största
vintillverkaren i Japan.
Japan
är inte helt lämpat för vinodling och att framställa bra viner har alltid
varit en kamp. Det finns tre stora problem som man ställs inför i japansk
vinodling:
Hög luftfuktighet och mycket regn under växtsäsongen
Försurad och bördig jordmån
Begränsad tillgång på odlingsbar mark
De
japanska vinodlingsregionerna har monsunklimat. Men eftersom mycket av
regnet faller på den stora vulkanen Mount Fuji har vindistriktet Yamanashi
minst nederbörd av alla ställen i Japan. Trots det så faller det i medeltal
1000 mm regn per år varav 800 mm kommer under själva odlingssäsongen som
infaller under juni till augusti. Av dessa 800 mm kommer det mesta regnet
under blomstersäsongen som varar från juni och en bit in i juli. Sen uppstår
nästa problem - vid skördetid i september kommer tyfonerna med starka vindar
som ibland kan orsaka stora problem.
Vattnet och de bördiga jordarna skapar alltför livskraftiga vinrankor och
druvkvalitén kan snabbt försämras om man inte har tillräcklig kontroll. Det
stora antalet regniga dagar under odlingssäsongen kan innebära att druvorna
inte får tillräckligt med sol. Stora säsongs och stora dagliga
temperaturskillnader innebär ändå att man kan utveckla fullt mogna druvor.
Den japanska vinlagen tillåter att man chaptaliserar vinerna, vilket innebär
att det är vanligt att man tillsätter socker i druvmusten för att höja
alkoholhalten vid vinframställningen.
De
flesta av de 80 000 druvodlare som finns i Japan odlar sina druvor på
spaljé. Vingårdarna är mycket små och medelstorleken på en vingård i
Yamanashi är 0,25 hektar. I dalen Hokkaido där de flesta vinodlarna finns är
storleken inte större än 0,5 hektar. Många av druvodlarna är gamla och vill
inte förnya sig. Sen en tid försöker man dock att uppmuntra nya idéer och
man börjar nu se resultat i form av bättre viner från små
”garageproducenter”.
De
flesta druvsorter som finns i Japan kommer från Europa och USA. Då druvorna
från USA visade sig tåla regn och sjukdomar bättre än de europeiska har
dessa druvor ökat i antal. Hybrider av amerikanska och europeiska druvor har
också testats. 1995 producerade Japan 250 000 ton druvor, men bara 8% av
dessa användes för vinframställning. Den vanligaste druvan heter Kosyo och
tros vara den första odlade druvan i Japan. Den har stora rosa druvor och av
den framställer man ett halvtorrt till torrt vitt vin som är aromatiskt men
utan eklagring. En annan vitvinsdruva är Delaware på vilken man framställer
ett aromatiskt sött vin som finns i butiker redan ett par månader efter
skörden.
Av de
röda druvorna så använder man traditionellt Muscat Bailey för att framställa
lätta, fruktiga och halvsöta viner som bör konsumeras direkt. Under de
senaste 20 åren har man även planterat Chardonnay, Cabernet Sauvignon,
Cabernet Franc och Merlot i de japanska vingårdarna. Både Cabernet Franc och
Merlot har visat goda resultat med bra balans i fruktighet och
tanninstruktur. I Hokkaido har man även fått fram bra torra vita viner på
Muller-Thurgau och Riesling.
För
att få odla vin i Japan så måste man ha en licens utfärdad av
finansdepartementet. Det finns ungefär 250-300 vinerier i Japan idag. De tre
största är
Mercian, Suntory
och Sapporo. Sedan 1980-talet har vinkonsumtionen i Japan ökat snabbt. Flera
av de största vinproducenterna arbetar hårt med att förbättra det inhemska
vinets kvalitet, så att det kan konkurrera med importerade viner. Man har
investerat i modern vinteknik och utbildad sina vinmakare i de senaste
framställningsmetoderna. Suntory har bland annat köpt Bordeaux-slottet
Chateau Lagrange i St Julien. Andra producenter har köpt kaliforniska
vingårdar.
Även
om flera utländska producenter börjat intressera sig för att investera i
japanska vingårdar lär det nog dröja innan vi ser det första japanska vinet
på Systembolaget.
Upp
© Copyright 2004
Mårtsbo Konsult & VinNytt AB
|
