VinNytt.se

Rippon Vineyard & Winery


VinNytt.se

TILL STARTSIDAN
Vingårdar & Resor

VinNytts VINRESOR
  Australien
- Resa 1
  Australien
- Resa 2
  Australien - Resa 3
  Hawaii & Sonoma
  Italien
  Sydafrika - Resa 1
  Sydafrika - Resa 2
  Sydafrika - Resa 3
  Sydafrika - Resa 4
  Mauritius
  Nya Zeeland
  Japan
  USA
  Sydamerika
  Påskön
  Portugal
  Danmark
  Kanada & USA

VINGÅRDAR
EUROPA
Bulgarien
  FRANKRIKE
 
Bordeaux - Del 1
  Bordeaux - Del 2
  Bourgogne
  Övriga Frankrike
England
Grekland
Italien
Portugal
Spanien
Sverige
Tyskland
Ungern
Österrike
NORDAMERIKA
Kanada
  USA
  Napa Valley
  Sonoma
  Övriga Kalifornien
  Västkusten övriga
  USA övriga
ÖVRIGA LÄNDER
Argentina
Australien
Chile
Israel
Kuba
Libanon
Nya Zeeland
Sydafrika
Uruguay
Övriga länder



 

 

 

 

 

 

 

 

VinNytts förslag på vinresa till Påskön på egen hand
Påskön (spanska: Isla de Pascua, polynesiska: Rapa Nui) är en ö väster om Chile. Den tillhör den chilenska regionen Valparaíso. Ön är nästan triangulär och avståndet till närmsta bebodda ö är omkring 2000 km. Detta gör Påskön till den bebodda plats på jorden som har längst till närmaste bebodda granne som för övrigt är ön Pitcairn där några av myteristerna från Myteriet på Bounty bosatte sig. Påsköns legend talade om Rapa Nui som Te Pito o Te Henua - världens navel och invånarna på Påskön trodde länge att man var jordens medelpunkt.

Från Santiago tar vi en taxi till flygplatsen och Lan Chiles 17:05 flight till Påskön. Vi landar vid 20:25 och möts på flygplatsen av Bill and Edith, ägarna till Hotel Tauraa där vi ska bo. Edith är från Påskön och Bill kommer från Australien och han stannade kvar på Påskön efter att ha varit en del av filmteamet vid inspelningen av filmen Rapa Nui som Kevin Costner var med och regisserade 1994. Bill är väldigt insatt i Påsköns historia och har många anekdoter som han berättar när han anordnar turer för att titta på stenstatyerna, moai.

En viktig sak som man måste tänka på när man åker till Påskön är att man måste växla till kontanter i Chile innan man åker, då nästan inga krogar eller affärer tar kreditkort. Visserligen finns det en ATM maskin nära Sernatur, turistbyrån, men pengarna kan vara slut eller så kan den vara trasig.

Hotel TauraaTrots att vi var ute i väldigt god tid för att boka hotell var det mesta fullbokat. Det finns inga lyxhotell på Påskön, så när som på Explora Lodge Guest Houses som öppnade 2005, men Hotel Tauraa visade sig vara ett bra alternativ. Av Gunnar Stahre på Chileviner, som varit på Påskön åtskilliga gånger, hade vi blivit rekommenderade att bo på Hotel Otai, men även här var det fullt.

 

Hanga Roa, som Påsköns ”huvudstad” heter, är inte stor. Man promenerar från stans ena ände till den andra ändan på ca 20 minuter. I Hanga Roa bor nästan alla av Påsköns ca 3500 invånare. Ön är något större än vad vi trodde och det finns också flera träd på ön än vad vi hade trott. Påskön är ca 60 km i omkrets, så man måste hyra bil eller ta en taxi alternativt åka med på någon av de guidade turerna som erbjuds om man vill se ön. Vi hyr en bil på Aku Aku Turismo som var väldigt hjälpsamma. Dom kan även hjälpa till med att boka hotell och guideturer.

Hanga Roa Main Road

När vi landar är det kolsvart och efter att ha checkat in på det lilla hotellet är klockan nästan 22 och vi går ut på ”stan”. Nästan allt är stängt, men vi hittar ett litet kafé på huvudgatan, Café Ra’a, som är öppet. Här har man även Internet för den som vill surfa. Kaféet drivs av en ung tyska som berättar att hon förälskade sig i Påskön när hon kom hit för några år sedan. Hon åkte tillbaka till Tyskland, men lyckades sedan få arbetstillstånd på Påskön och öppna eget företag, vilket inte är lätt. Vi tar varsitt glas varmt rödvin och varsin avokado smörgås och träffar Roberto Pakomio som enligt egen utsago är Påsköns mest kände artist och har spelat i Europa. Han hade nyligen varit i Chile och spelat in sin nya skiva O Korua som han säljer till turister som kommer till Påskön. Han spelar några låtar live för oss och vi köper naturligtvis skivan. När Café Ra’a stänger går vi tillbaka mot hotellet och hör musik. Vi följer ljudet  och hittar en liten pub med livemusik som har öppet. Vi tar varsin öl och njuter av den varma sommarnatten. Vi upptäckte senare att för den som gillar nattliv finns det två ställen i Hanga Roa, Club Piditi and Club Toroko: Där kan man dansa och dom öppnar vid 23 och har öppet till 6 på morgonen.

Det är april och vi firar "Påsk på Påskön" i strålande väder. Visst, det kommer en regnskur ibland, som alltid i Stilla Havet på dessa breddgrader, men det upplevs inte som obehagligt. Om det blåser kraftigt någon dag kan vinden upplevas som kylig, trots att temperaturen alltid ligger mellan 21 och 26 grader C (28 grader varma dagar i december - januari), men på läsidan av ön är det ljuvligt också en sådan dag.

För den som inte hyr bil finns det taxi som man kan åka runt med, men som på andra ställen gäller det att förhandla om priset om man är turist och efter klocka 20-21 dubblas priset. Vill man t ex ta en taxi till Anakena Beach, så kostar det ca 100 SEK enkel resa. Man kan göra upp med taxichauffören att han kommer och hämtar upp en vid en viss tid för tillbakafärden.

Anakena Beach

Påskön har fått sitt namn av att Jakob Roggeveen och hans besättning firade Påskdagen år 1722 utanför ön innan de klev i land på just den paradisiska Anakena Beach, en av två sandstränder som finns på Påskön, den andra är den lilla Ovahe Beach strax intill. Jakob Roggeveen såg som förste europé hur infödingarna gjort upp eldar framför stenstatyerna för att invänta och prisa soluppgången. Redan då var förödelsen av skogen på gång, men statyerna stod upprätta. När James Cook kom 1774 hade många av dem välts och plattformarna användes som gravplatser, inte för gudadyrkan.

Anakena Beach ligger ca 20 km från Hanga Roa och det är inte mycket folk här. I samband med att guideturerna kommer på eftermiddagarna öppnas två mycket små kiosker som säljer vatten och frukt. Det finns även möjlighet att grilla om man tar med sig picnic. Sandstranden är riktigt bra och vattnet lagom varmt och i bakgrunden står en av öns stenstatyer som renoverades och restes av Thor Heyerdahl 1956.

Det finns inte så många restauranger på Påskön, den bästa krogen är La Taverne Du Pecheur som ligger nere i hamnen och som serverar en gigantisk räksallad och man har en speciell sås och sju olika grönsaker som är speciella för Påskön. Restaurangen ägs av en galen fransman, Pesquet Gilles och hans fru Rapu Lisa som kommer från Påskön. Pesquet kom, precis som vår hotellägare Bill, till Påskön i samband med filminspelningen av Rapa Nui 1994. Pesquet gillar att slänga käft och kan driva sina gäster till vansinne, det är ungefär som Fawlty Towers ibland, men maten är fantastiskt god och man har liksom några av de övriga restaurangerna en verkligt bra vinlista med några av Chiles bästa viner och Pesquet är ju dessutom fransman så det finns en del franska godsaker i vinlistan också. Man kan alltså åka till Påskön och få sitt vinintresse tillfredsställt. Rapu Lisa lagar maten och Pesquet brukar komma till krogen och äta middag nästan varje kväll och då börjar underhållningen. Han kan vara riktigt oförskämd mot vissa gäster, ungefär som Basil i Fawlty Towers, så vi fick oss några riktigt goda skratt de kvällar vi åt där. På sitt visitkort kallar sig Pesquet för ”El Vikingo”, så han gillar svenska vikingar. För övrigt så lämnar man 10% i dricks på restaurangerna på Påskön. Intill vårt hotell ligger en annan liten bra restaurang, Te Moana, som drivs av vår hotellägares syster.

När vi hyrt bilen kör vi upp längs östkusten. Vi har köpt en riktigt bra och detaljerad karta över Påskön på Kartcentrum hemma i Sverige som visar många ruiner efter kultplatser och många av de över 600 gigantiska statyerna (moais) som är spridda över ön. Vissa av stayerna är långörade och står på en stenplattform, Ahu, med en eller flera statyer stående på sig. Efter att ha kört en bit på en ganska smal asfaltsväg kommer vi fram till de välbevarade ruinerna av templet Vaihu. Därefter når vi Akahanga där de flesta statyerna är vända nedåt. Varför – hände något under transporten?

Nästa stopp är Rano Raraku som är det vulkanområde där nästan alla statyer tillverkades innan de fraktades ut till respektive plats på ön.Rano Raraku Här är det fullt av statyer som står i vulkanens slänt. Stenansiktena på Rano Raraku står eller halvligger i olika vinklar med större delen av kropparna djupt nere i jorden, ändå är de tre gånger vår längd. I stenbrottet kan man fortfarande se stenmonument i olika grader av färdigställande. I berget fanns en staty som de kallar för Jätten och som aldrig blev avslutad. Den är 21,5 meter hög och väger runt 200-250 ton. De flesta statyer är annars 5-7 meter höga och den längsta statyn som har blivit uttransporterad till sin plats är 11 meter hög. På den sydöstra sluttningen står den enda funna moai som har en knästående ställning. Den kallas Tukuturi och upptäcktes och framgrävdes av Thor Heyerdahl under hans expedition till Påskön på 1950-talet.

De är varmt, men vi bestämmer oss för att vandra upp mot vulkanens topp och på vägen passerar vi flera jätteskulpturer i olika stadier av färdigställande. Väl uppe på toppen så har man en fantastisk utsikt över Påskön, havet och den krater som finns i vulkanens botten. Solen speglar sig i vattnet på kraterns botten och det är väldigt vackert. Vi sitter kvar ett bra tag uppe på toppen och filosoferar innan vi forstätter till Ahu Tongariki som är öns mest imponerande ansamling av moais och den största samlingen av stående stenstoder på en och samma Ahu, 15 stycken, alla med ryggarna vända ut mot havet. Vissa moais har en stor röd huvudbonad på sig och dessa ansågs ha högre ställning än de andra statyerna utan huvudbonad. De röda hattarna tillverkades på ett annat ställe, Puna Pau nästan i andra ändan av ön, så bara transporten av dessa hattar måste ha varit oerhört mödosam.

Ahu Tongariki raserades av en tsunami på 1960-talet och delarna blev utspridda från sina ursprungliga platser. Bilderna inhuggna i sten visar sköldpaddor, fiskar och Tangata Manu, som är den nuvarande symbolen för Påskön. Med hjälp av japanska donationer restaurerades Ahu Tongariki, ett projekt som tog fem år. Vi bestämmer oss för att vi måste tillbaka hit en tidig morgon för att se hur Ahu Tongariki ser ut när solens första strålar träffar stenstoderna och för att filosofera över känslan hos Påsköns invånare som brukade tillbe morgonsolen inför sina moais. Satt dom här och väntade på att solen skulle gå upp – vad tänkte dom när dom såg soluppgången, vad hände om det var mulet en dag? Tankarna är svindlande när man befinner sig här.

Efter Ahu Tongariki övergår vägen till riktigt dålig grusväg, men vi fortsätter bort mot beacherna Ovahe och Anakena. Ovahe Beach är värd ett besök, en liten beach som är betydligt mer svåråtkomlig än Anakena beach. Nära stranden i Anakena på öns nordöstra sida finns flera kultplatser som anses vara de mest intressanta arkeologiska ruinerna på Påskön. Den första av dessa Ahu, stenplattformar, är den största när det gäller omkrets.

Nästa morgon ställer vi klockan på 5. Vädret ser klart ut och vi kör från Hanga Roa till Ahu Tongariki på öns östra del. Efter 30-40 minuter i kolmörkret är vi framme, men då mulnar det på snabbt och börjar regna, så tyvärr blev det ingen soluppgång idag. Vi gör ett nytt försök nästa morgon och före gryningen är vi vid Ahu Tongariki igen. Bakom oss har vi vulkanen Rano Raraku vars enorma stenansikten sett samma sol gå upp tusentals gånger. Vi ser månen gå ner bakom vulkanen. Vi väntar någon timme till och sakta men säkert så kommer solens första strålar och stenstoderna tar form allteftersom mörkret släpper. I bakgrunden växer Poikehalvöns klippor fram och störtar dramatiskt 200 meter ned i havet. Inte varje dag man får se både månnedgång och soluppgång inom ett par timmar.

Vi lämnar Ahu Tongariki och tar inlandsvägen tillbaka mot Hanga Roa och besöker både den lilla krater, Puna Pau, där de röda hattarna eller hårknutarna (pukao) blev utskurna och Ahu Akivo med sina 7 stående statyer som sägs representera de 7 första människorna som kom till Påskön. Vi fortsätter på en slingrig grusväg ut mot västkusten och passerar flera statyer på vägen tillbaka mot Hanga Roa. Bland annat ser vi den enda moai som har ögon, Tahai Kote Riku. Från början tror man att alla moais hade ögon.

Alla som besöker Påskön ställer sig förmodligen samma frågor - varför ägnade man sådan ofattbar energi åt att hugga ut statyerna ur vulkanberget? Hur lyckades man transportera dem och sedan resa dem uppe på sin Ahu, ibland mer än en mil från stenbrottet? Och vad fick dem att sluta? Och varför fick vissa stenstoder röda hattar och hur fick man upp dom röda hattarna på huvudet och hur fick man dom att sitta kvar under alla år? Man tror att stenstoderna transporterades på slädar gjorda av palmer och att detta bidrog till att Påsköns alla träd avverkades. Till slut så hade öns resurser överutnyttjats och skogen och fågellivet utrotats, marken eroderade och dög inte längre till jordbruk, och de allt trängre levnadsförhållandena på ön orsakade stress och konfrontationer mellan de båda stammarna långöron och kortöron. Kanske bidrog den kritiska situationen till det överdrivna skulpterandet av allt större stenstoder, en desperat sista tillbedjan innan allting rasade ihop. Från början var det långöronen som hade makten och kortöronen fick arbeta med att hugga ut stenstoderna, men kortöronen växte sig starka och gick i krig, vilket slutade med att långöronen nästan utrotades. Statyerna vältes omkull och kannibalism blev vanlig. Än idag heter en grotta Ana Kai Tangata, "där man äter människor".

Nästföljande dag kör vi upp på den enormt vackra vulkanen Rano Kau som ligger nära Hanga Roa. Rano Kau är den vulkan på Påskön med störst krater, närmare 1.6 km i diameter. Det är högt upp till toppen och faktiskt ganska långt att köra. Man kan även gå upp från Hanga Roa längs en markerad led. Väl uppe så ser man ner i en enormt vacker vulkankittel där solen speglar sig i massor av blänkande småsjöar som skimrar i olika blåa nyanser. Där finns också tortoravass och en mosaik av gröna mossor. Det var här i Orongo Ceremonial Village som fågelmännen höll till och hela området är nu nationalpark, Rapa Nui National Park. Man betalar en symbolisk summa i inträde och får då gå runt i fågelmännens ruinstad.

På stenarna är fågelfigurer inristade. Att i strålande solsken stå i Orongo Ceremonial Village på platsen Mata Ngarahu och titta ner på klippspetsen Kao Kao och öarna Motu Nui och Motu Iti som sticker upp ur havet är mäktigt. Att se solnedgången här är också mäktigt. Till ön Motu Nui kom det förr i tiden massor med sottärnor, de var länge de enda besökarna utifrån. Man undrar vad Påsköns invånare tänkte när fåglarna kom varje år. Fåglarna kom ju från ingenstans och Påsköns invånare trodde ju att man var ensamma i världen på sin 117 kvadratkilometer stora ö, stor som Fårö. När sottärnorna anlände klättrade de tävlande från olika stammar ned för de branta klippväggarna vid Mata Ngarahu och simmade ut till Motu Nui för att invänta äggläggningen. Inte undra på att de skränande häckningssugna fåglarna gav liv till en hel fruktbarhetsmytologi. Den som fick tag i det första ägget band det i en duk runt huvudet, simmade in till land, klättrade upp till Orongo Ceremonial Village och överlämnade ägget till sin hövding. Denne blev Fågelman i ett år med högsta makten på ön och enorma privilegier.

Om detta handlar filmen Rapa Nui som inte är någon höjdarrulle förutom några väldigt vackra scener som visar Påsköns natur och stenstoderna. Filmen fick också väldigt dåliga recensioner vid premiären 1994 och försvann snabbt från biograferna, men finns att köpa som DVD på Internet. Filmen visas ibland på Lan Chiles flyg till Påskön och på Påskön visas den flera gånger i veckan på en av de lokala restaurangerna, men på grund av en tvist om rättigheterna får man inte sälja DVD:n på Påskön – kanske det enda stället där man skulle vilja köpa filmen. Men, även om den inte är så bra, så är det ändå intressant att se filmen om man ska besöka Påskön.

Vårt besök är över för denna gång och nästa dag sätter vi oss på flyget tillbaka mot Santiago, andra vi träffat på Påskön flyger vidare åt andra hållet mot Tahiti.

Vi tackar Peter Hanneberg, författare och miljöjournalist samt Gunnar Stahre, vinimportör av sydamerikanska viner, för inspiration och ”lån” till delar av texten.

 

Inledning - Sydamerika på egen hand
Argentina
Uruguay
Chile
Alternativ resväg

Påskön

 

© Copyright 2007
Mårtsbo Konsult & VinNytt AB